Klockan är snart halv tolv, har försökt somna i över en timma.. Jag är jättetrött, men tankarna håller mig uppe. Det har snart gått ett halvt år, men det känns så jävla overkligt. Jag har inte fattat det än, visst, det känns verkligen att du saknas - det gör så ont, men man har fortfarande hoppet kvar. Varför är det så? Jag kan inte acceptera att du inte kommer ge mig den där gosiga kramen igen, att jag inte kommer få se ditt fina leende igen, att du inte kommer skratta ditt underbara skratt igen. Fy fan vad jag saknar dig! Jag vet inte vad jag ska säga., det är så jävla orättvist & så jääääävla sjukt. Jag förstår inte. Jag skulle göra allt för att få tillbaka dig, allt. & det är jag inte ensam om,- det vet jag. Det går inte en dag utan att jag tänker på dig, utan att jag ser allt framför mig. Medan jag har skrivit det här har jag nog gråtit en liter tårar & tänkt en miljon tankar.. Men det hjälper inte, jag kommer aldrig förstå & aldrig sluta hoppas på att få se dig igen, aldrig.

Vi älskar dig.